månadsarkiv: april 2015

Fiffidoktorn

Idag har jag varit hos gynekologen, aka. Fiffidoktorn.
Det är så att jag har haft smärtor från magen en tid nu och äntligen tog jag tjuren vid hornen och kollade upp det. Det är ju inte direkt ett efterlängtat besök hos fiffidoktorn om man säger så. Inget trevligt alls faktiskt.
Men jag var inte särskilt nervös eller orolig alls före besöket, så jag tänkte att det skulle väl inte vara några som helst problem när jag väl kom till fiffidoktorn.

Väl där så pratade vi lite först och sen kom det; Ja men vi tar och gör en undersökning med ultraljud så får vi se om vi kan se något.
Nej, det är inte ultraljud som när man är gravid och drar över magen, utan ännu värre vaginalt ultraljud. Inte för att det gjorde ont överhuvudtaget, men det är ju bara själva grejen. Så när jag väl hade tagit av mig på underkroppen som en jävla kalle anka och satt mig på kanten till gynstolen drabbades jag av väääärldens panikångestattack. Jag kunde inte andas, jag skakade och kunde inte tänka klart. Stackars fiffidoktorn blev alldeles paff över att jag gått från att vara lugn och avslappnad till att helt gå upp i atomer. Men hon var väldigt bra, och efter ett tag kunde jag lägga mig ner och förnedrat lägga upp benen i den där fruktansvärda ställningen. Men hon fick påminna mig om att andas. Nu Annie, får du andas in. Nu Annie, är det dags att andas ut igen. Glöm inte att andas in. Och nu andas ut. Och så höll det på.

Ja det är klart att jag kände mig löjligast i världen! Men jag kunde bara inte hjälpa det, det var något omedvetet som tog vid och jag kunde inte hejda min kropp från att bli sådär. En av kroppens, ändå helt fantastiska, responser på obekväma situationer.

Men resultatet av det hela undrar ni kanske? Eller kanske undrar ni inte, men jag skriver det ändå eftersom det är min blogg.
Fiffidoktorn hittade vätskeansamlingar vid vänster äggstock vilket tyder på att jag har haft en cysta som har spruckit. Det är egentligen inte helt ovanligt, men att jag har haft ont så länge kan tyda på att det är något annat/något mer som spökar. Så jag ska tillbaka om en vecka, är det så att det är en cysta som har spruckit så borde det ha blivit bättre till slutet på nästa vecka, och då borde jag inte ha ont något mer. Men med tanke på att jag redan har haft ont i över en månad så känns det kanske något osannolikt att det ska bli bättre just nu på en vecka?
Men vad vet jag, när det gäller de honliga delarna av kroppen är jag pinsamt dålig på vad som kan vara fel.

 

Det var allt, imorgon är det valborg! Inleder dagen med jobb i stallet sen ska jag vara fri och ledig och umgås med mina fantastiska vänner -sista valborg i Uppsala!

 

Puss!

Här vilar vi upp oss…

IMG_2072

 

Ja, Valborg nalkas. Det gäller att vi vilar upp oss. Jag som hade tänkt att ha hela dagen och bara ta det lugnt. För en gångs skull inte vakna bakis och äcklig, för en gångs skull så skulle jag hinna göra iordning mig ordentligt och fixa håret och sminka mig. Inför sista Valborg i Uppsala.

MEEEEEN så hörde bossen av sig och undrade om jag kunde jobba på torsdag. Så vad skulle jag säga? Nej tyvärr jag har tänkt sitta i en park och pimpla vin hela dagen? Nej. Så kan man ju inte göra. Väl?
Så jag fick hoppa in och jobba några timmar på morgonen. Så det blir stress som vanligt. Men men.

Just nu lever jag lite på tanken att det antagligen inte är så långt kvar av stressen. Om lite mer än en månad så har jag förhoppningsvis tagit examen, slutat mina jobb och är på väg till ett helt nytt ställe. Ja vem vet. De två första kommer iaf att stämma. I höst blir det förhoppningsvis ett heltidsjobb, men inte en procent utöver det. Inga extrajobb då inte. Då blir det chill när jag är ledig. Ta det lugnt. Fundera över saker. Ja, det blir nog bra.

 

Nu ska jag sova, imorgon ska jag till skolan, läkaren och jobbet. Blää. Orkar. Inte.

 

Puss!

Träningsläger

Här ekar det tomt. Det är mycket nu.

Men i helgen var jag och Wadiah iväg på träningsläger, vilket gick sååå himla bra. Hon uppförde sig helt otroligt perfekt och var huuur världsvan som helst. Mycket mer världsvan än jag. Hon var kolugn medan matte stressade upp sig för småsaker.
Småsaker som lastning t.ex.
Jag var lite nervös för hur det skulle gå eftersom det fanns en hingst på platsen som skrek efter henne, hästar som vandrade förbi transporten och andra potentiella störningsmoment. Men inte då, Wadiah traskade glatt in i transporten utan minsta tvekan. Min fina häst.

I fredags red vi lite dressyr och i lördags började vi med tömkörning och avslutade med hoppning. Ja faktiskt! Hoppning! Och det gick riktigt bra!

IMG_2061 IMG_2064 IMG_2065

 

Jag veeet att jag är framåtlutad på sista bilden, men jag vaaar faktiskt på väg upp i lätt sits! ;)

Många tycker att Wadiah är så himla liten (152 cm typ), men visst ser jag inte för stor ut när jag rider henne? Eller?

Jag förstår att det kanske är lite konstigt för er som läser bloggen att det bara är rosor och rosa moln varje gång jag pratar om min fina lilla häst. Kan det verkligen bara vara bra hela tiden?
Och ja, det kan det faktiskt. Och om det är så att hon någon gång blir lite stressad och ”jobbig” så överskuggas det ganska snabbt av hur fantastisk hon är i nästa stund och då väljer jag att fokusera på det som är bra :)
Men vi har lite att jobba på, hon piper fortfarande när man ska spänna sadelgjorden och jag har fortfarande inte vågat träna ordentligt på beröring vid bakben och juver. Hon är så jäääkla kvick i bakbenen! Då vill man inte vara där med sin stackars lilla skalle!

 

Puss!

 

Grattis!!!

Stort stort grattis till min kärlek, mitt hjärta, min nyfunna vän!  Min kloka, min vackra, min intelligenta. Jag är så stolt över dig, och varje dag skjuter lyckan ut i varje cell av min kropp när jag tänker på att du är min. Och vi har ett helt liv framför oss. 

 

Hela fem år idag, stor tjej! Det har firats med morötter och planer som smids i bakgrunden. Återigen blåser förändringarnas vindar på Rosenhill…
Puss!

Fullt upp

Dagen idag har varit i hästens tecken, för ovanlighetens skull.

På morgonen bar det av till K eftersom hon och E skulle iväg och rida en ”prova på” distansritt utanför Rimbo. Jag hade ju egentligen tänkt vara med jag också, men fick stå över och istället skämmas över att jag fortfarande inte tagit tag i det där gröna kortet man måste ha för att få tävla. Men jag tänkte ändå passa på att följa med och se hur det går till på distanstävling, en annan är ju totalt novis på området. Det var väldigt roligt och väldigt lärorikt!

IMG_2344 IMG_2388 IMG_2421 IMG_2479

 

Väl hemma var det bara att svida om till ridkläderna och ut och galoppera Wadiah, det var dags för hovis idag så då fick jag skynda mig att trötta ut henne lite så att hon blir enklare att sko bak. Men hon skötte sig så bra så bra vid skoningen att jag tror nästan att det hade gått lika bra även om jag inte hade galopperat henne innan.
Men det är kul för att jag börjar få in en ganska schysst galopp på henne nu, hon orkar mer och hon kan hålla galoppen kortare. Det är ju såklart väldigt kul för det blir så tydligt att det går framåt för oss :)

Däremot har hon börjat bli så himla tittig över saker på eller omkring ridbanan så man blir helt tokig när man rider. Precis när man fått in den där j*vla vänstergaloppen så får hon syn på en grästuva och tvärnitar. Man blir tokig.
Men bortsett från det så går det riktigt bra ;)

Nu sitter jag och kikar på världscuphoppningen, finalen är ju ikväll! Vi har ju med oss Douglas Lindelöw från Sverige och han gjorde en riktigt fin första runda – felfri! Och det var minsann inte många som klarade det på den där jäkla banan. Så nu ska det bli spännande att se andra rundan, blir ingen tidig kväll det här inte.. Heja heja!

 

Puss!

Vad sjutton håller jag på med?

Ja. Jag ska inte sticka under stol med att det är just den där frågan jag har ställt till mig själv de senaste dagarna. De senaste dagarna har varit fyllda av migrän, ångest, slit och släng. Inte konstigt att man undrar vad man håller på med. Det har känts som att jag tagit på mig lite för mycket, jobben, skolan, djuren. Socialt liv?
För vad?
För att hålla tankarna tillbaka? För att bevisa något? För att, ja vad?

Så jag funderade på om jag kunde stryka något. Kom fram till att jag inte kunde det, inte i dagsläget.  Men det känns… för mycket.

Så kommer dagar som den här, när man istället för att ta sovmorgon svär över att jobba ännu en lördag, sliter i stallet några timmar, svettas, irriteras, tröttas ut. Samtidigt som det självklart är ganska trevligt, jag hör hemma i stallet, älskar hästar, älskar allt med hästar. Men för vad?
Kommer hem, snabbt ut med hunden för att sedan ge mig av till stallet igen, men den här gången till min häst. Trött i kroppen. Trött i knoppen. Olust. Men vi hade ju bestämt att rida ut, så då får det bli så.

10 minuter.
10 minuter är allt som behövs.
10 minuter till häst.
10 minuter till häst i solskenet och plötsligt blir allt så jävla självklart.
Självklart är det värt det. Varenda minut på jobbet, pendlandes i bilen, varenda missad sovmorgon, varenda migrän är bara SÅ JÄVLA VÄRT DET.
Det är det livet handlar om, det är livet på en pinne. 10 minuter till häst och man inser varför man gör det man gör, varför man håller på som man håller på. Och jag hade gjort det igen. Och igen, och igen, och igen. Och dubbelt så mycket. Hade tagit ett jobb till.

För det är så jävla värt det.

Det är det jag håller på med. Hästar.

 

Puss!

Förlåt.

Jag ber om ursäkt för tystnaden på bloggen. Det var inte meningen.

Men faktum är att jag har inte mått något vidare de senaste dagarna. Jag har haft migrän more or less varje dag, och det har sugit musten ur mig. Jaja. Nog med gnäll, livet fortsätter som vanligt.

I fredags var A här och vi red ut en runda, såå himla mysigt. Ska lätt göras om flera gånger :)

2015-04-15 21.00.06 2015-04-15 21.00.14

Efter ridturen bar det av in till stan för att äta en alldeles utsökt middag hos M & C (pommes, kött och bea -hellyeah!) och en alldeles förträfflig kväll i väldigt gott sällskap. Det är så jävla kul att umgås med mina fantastiska vänner!

I lördags var jag sliten. Sen ringde S och undrade om jag inte kunde hoppa in och ta morgonmjölkningen på söndagen, även om jag egentligen bara skulle ta kvällsmjölkningen. Vad ska man säga? Det var ju inte så att jag hade bokat in något annat så då är det klart svårt att säga nej. Så det blev jobb både morgon och kväll på söndagen. Men det var ganska trevligt, jag uppskattar verkligen att jobba i ladugården, speciellt nu när jag inte är där så ofta längre.

I måndags var det skola först och sedan jobb, igår skola följt av hemmaplugg och idag var det skola följt av jobb. Hade riktigt roligt på ridskolan idag, barnen fick träna på att leda häst och jag gjorde en liten hinderbana åt dem där hästarna skulle gå förbi påsar med hö – inte det lättaste att hålla emot hungriga ponnyer! Men det blev en hel del skratt iaf, det är alltid roligt.

Wadiah har dessvärre blivit lite åsidosatt de här dagarna. Det är inget vidare att rida när man har ont i huvudet och känner sig seg, så jag tänker att det är lika bra att låta bli. Hon är ju fortfarande ung, så några dagars sammanhängande vila då och då gör henne gott. Och nästa vecka fyller hon 5 år, så det måste hon ju vila upp sig inför.

Kanske behöver jag också vila upp mig lite så den här jäklarns migränhuvudvärken släpper snart. Men vem har tid att vila?

 

Puss!