Älska, glömma och förlåta

Igår vågade jag äntligen mig ut på lilla grå igen, typ första dagen som det inte blåste helt vansinnigt ute. Det var första gången sen den där hemska katastrofritten. Vi skrittade bara, och jag hade med mig prins Ali på släptåg.

Det gick så himla bra, Wadiah var såklart spänd som vanligt i början och ville inte riktigt gå fram, men när hon blivit lite varm i kroppen så gick det jättebra. Jag tror att alla ryttare behöver ge sig ut och skritta på lång tygel ibland. Visst är det bra för hästen också såklart, men som ryttare hinner man reflektera en hel massa över lite allt möjligt medan man är ute. Både på sin ridning och sitt liv. Och sin underbara häst.

Och jag som borde ha fått några snytingar efter förra gången jag red, fick bara en massa kärlek av mina fina hästar. De är verkligen inte långsinta. Allt var som vanligt och det kändes som Wadiah förlåtit mig för längesedan. Sen att inte jag förlåtit mig själv är ju en annan sak, men det kommer jag kanske inte någonsin göra, det vet man ju aldrig. Man har ju en tendens att vara hårdast mot sig själv. Är det inte så?

IMG_0473-0 IMG_0490-0

Fina Wadiah, vacker som en dag. Och världens mysigaste var hon också igår.
Ali hänger som vanligt glatt på, utan att ana vad som hände senast jag och Wadiah var på tu man hand.

Jag hoppas verkligen att jag aldrig slutar med hästar.

 

Puss

Kommentera