månadsarkiv: december 2015

Lugn i stormen

Idag blåser det ute. Wadiah var helt tokig förut.

Men nu har jag åtminstone köpt ett nytt regntäcke till henne, och hon blev så himla tjusig. Trots att jag kanske inte riktigt tycker att blått är hennes färg.

IMG_0386 IMG_0367

Men visst blev hon fin?

Älskar horsewaretäckena. Det enda som håller år efter år efter år..

Ikväll blir det lugnt! Sitter antagligen i Ugglebo hela kvällen och lyssnar på vinden.

 

Puss!

Den perfekta mannen.

Snubblade förut över en av alla mina hundratals anteckningsblock från perioden där jag kände mig tvungen att skriva ner alla mina tankar på papper. Det var en upplevelse. Skrattade högt när jag kom till listan för ”den perfekta mannen”. Där var säkert trettio punkter och jag märkte hur jag har fyllt på och fyllt på allt eftersom. Det fick mig att tänka på samma lista i dagens läge. Den är allt mindre komplicerad. Bara fyra punkter egentligen;

1. Han ska vara vettig

2. Han BÖR se iaf ”okej” ut (märk väl att jag absolut aldrig skulle slänga mig med ord som typ snygg eller attraktiv, det skulle utesluta många värdefulla människor)

3. Han ska inte vara Sverigedemokrat. I allra värsta fall kan jag tänka mig en sverigedemokrat som inte vet bättre/blivit tvingad men är villig att ändra på sig. Och det jävligt snabbt.

4. Han bör inte vara upptagen. Orkar inte med något drama.

Är det då inte ganska lustigt hur jag då, när jag hade över trettio kriterier för den perfekta mannen, kände mig mer hoppfull att få träffa honom än vad jag gör idag när jag endast har fyra, ytterst vida och förlåtande, kriterier för den perfekta mannen?

Jag har liksom dragit ner på kraven så pass att han inte längre ens behöver vara perfekt för att få vara den perfekta mannen. Livet har en förmåga att spela en småtaskiga spratt ibland.

Jag känner mig egentligen inte alls särskilt stressad över att ”hitta någon att dela mitt liv med” eller att ”sluta vara ensam”. Nej, jag har det faktiskt ganska bra som jag har det, det tycker jag faktiskt. Det är väl snarare (med risk för att jag halshugger mig själv lite nu) bristen på kandidater som gör att jag blir orolig för framtiden. I framtiden, när jag helt plötsligt vaknar upp och inte alls vill ha det så som jag har det nu. När jag inte längre vill vara ensam och när jag vill ha någon att dela allt med. Vad gör jag då?

Jag säger inte att det inte finns någon, jag säger bara att det finns oroväckande få. Å andra sidan krävs det väl egentligen bara en.

Det var torsdagstankar det!

Puss!

Ångestfylld dag idag.

Vilken fruktansvärd dag jag har haft!
Har varit på MINST lika dåligt humör idag som jag var igår. Inget vidare alltså.

Skulle ge mig ut på lilla grå och det har aldrig gått så dåligt som det gick idag. Det började redan när jag skulle ropa på hästarna (som aaaalltid kommer när man ropar) och de inte ville komma fram till stallet (=smått irriterad). Tog säkert en kvart innan de började röra på sina små rumpor (för skam den som ger sig och går och hämtar hästarna längst bort i hagen!) och kom glatt som om ingenting hänt. Väl uppe i sadeln hade jag bestämt mig för att rida en viss runda, men när jag kom dit så skulle det jagas där precis när jag skulle rida så jag fick ändra mina planer (=måttligt irriterad). Lilla grå var spänd och seg och ju mer jag försökte få henne att gå framåt desto spändare blev hon och det kändes som att jag satt på en sprängfärdig bomb som väääägrade röra sig framåt och trippade på sidan och kunde inte för allt i världen ställa sig till höger utan skulle bara gå spänd och med huvudet som en jävla giraff (=duktigt irriterad). Ändrade planer, så jag skulle ta en annan väg. Halvvägs in hade det blåst träd över vägen som jag inte kunde komma förbi (=börjar-koka-i-skallen irriterad) så jag fick vända. Tog en annan runda, så jag skulle komma runt sjön, men när jag väl kommit halvvägs så visade det sig att bror J har börjat gräva framför sitt hus så det är heeeeelt omöjligt att komma förbi – speciellt inte om man har en hästj…el som är sjukt jävla spänd och bara går på sidan, vägrar gå framåt eller ställa sig till höger så den går med huvudet som en giraff jävel (=känner-inte-igen-mig-själv-för-jag-känner-för-att-mörda irriterad). När jag väl lyckats kringla mig igenom skogen så jag iaf kunde ta mig runt sjön så bestämde jag mig för att trava hästen så hon blev lite trött och började slappna av, men det var helt jävla omöjligt. Hon var så sjukt spänd och VÄGRADE lyssna på NÅGON av mina hjälper, framförallt var hon HELT DÖV FÖR ATT GÅ FRAMÅT (=jag-känner-inte-tårna irriterad). Efter en halv kilometers SLIT för att få henne att gå fram i avslappnad trav stannade jag tvärt. Mitt tålamod var slut. Jag började gråta. Och bestämde mig i stundens hetta för att sluta med hästar och aldrig sitta på en hästrygg igen.

Inte så konstigt egentligen att hon var spänd med tanke på hur irriterad jag var, redan från början. Man kan inte lura hästar när det gäller sånna grejer. Men man försöker visst gärna ändå.

Nej, det blev jävligt fel idag, och jag kan fortfarande inte riktigt skratta åt det. Jag blir ledsen och ångestfylld när jag tänker på vår ridtur idag, den var verkligen inte rolig. Och Wadiah måste ha undrat va fan det var för människa som satt på henne idag. Men en väldigt värdefull sak har jag faktiskt lärt mig idag. DAGAR SOM DENNA SKA JAG INTE RIDA. Det är inte värt det, på något sätt. Den motionen Wadiah fick idag gjorde säkert mer skada än nytta med tanke på hur jag måste ha varit som ryttare.

En vis människa sa en gång att när hästen accepterar att man sitter där uppe, att man bestämmer vart den ska och vad den ska göra -då är ryttarens främsta uppgift att vara en så bra passagerare som möjligt. Det var inte jag idag. Det är det värsta med hela den här historien. Det känns som att jag har svikit min bästa vän och det var verkligen inte alls meningen. Jag önskar jag kunde berätta det för henne.

Därför är det ingen glad människa som knappar på tangenterna ikväll, jag har sånna skuldkänslor så jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Jag hoppas att ångesten släpper tills imorgon, även om jag kanske egentligen hade förtjänat att lida av den ett par månader till. Minst.

Nej, om vi lämnade gårdagen till historien ska vi nog lämna den här dagen till glömskan. Låt oss aldrig prata om den här dagen igen, den har inte alls varit något vidare. Förlåt för att jag ens existerade idag.

 

Det enda som känns bra med den här dagen, är att allt bara kan bli bättre imorgon.

Tack och hej.

Lämnar dagen

Idag har varit en tung dag. Inledde dagen med att vakna på helt fel sida så jag har varit sjukt irriterad hela dagen. På minsta lilla. Så jag tog med mig lilla grå ut på långtur i solen. Det var kallt, men så vackert och avkopplande.

IMG_0345 IMG_0350

Skulle prova lite nya vägar och se om jag hittade någon ny runda -2,5 timma var vi ute i skogen jag och lilla grå. Det var en väldigt härlig tur. Och så glad jag blev när jag fick syn på den härliga mjuka skogsvägen som kändes oändlig -och som gjord för en lång galopp..

När jag kom tillbaka tog det dock inte långt tid förrän jag blev på dåligt humör igen. Vet inte vad det har varit med mig idag, men jag misstänker att alla har sina dagar. Man kan väl inte vara på topp jämt helt enkelt. Liiite bättre blev det nog ändå för ca 1 timme sedan när jag fick ett mejl om att min examensuppsats nu är godkänd och klar, halleluja! Så nu kan alldeles snart även jag få ut mitt examensbevis. Inte så lite stolt över det faktiskt.

Annars lämnar vi även denna dagen åt historien, kanske gör den sig bättre där.

 

Puss!