Magkänslan

Alltså. Den där hästen jag har. Hon är dyr nu. Väldigt dyr.

Jag lovade mig själv för ett tag sedan (kan ha varit ett nyårslöfte) att lita mer på min magkänsla. Jag gjorde inte det. Och saker och ting blev inte alltid så bra som jag hade önskat.

Så återigen bestämde jag mig för att verkligen verkligen lita på min magkänsla.
Min stallplats är verkligen ett sånt typexempel. Jag var egentligen ute efter en lösdrift till lilla W eftersom hon på senare tid tyvärr började väva emellanåt (!). Det krossade verkligen mitt hjärta i tusen bitar.
Så jag var övertygad om att det var lösdrift som gällde till varje pris när vi skulle flytta ner till Skåne. Så, inför min kolla-stall-turné så hade jag bara hittat en lösdriftsplats och tre boxplatser att titta på. Jag sa till mig själv redan innan att jag hade bestämt mig för lösdriften, men ville ändå se vad som fanns. Så sagt och gjort, jag var och tittade på lösdriften. Magkänslan skrek i panik NEJNEJNEEEEJ! Så jag tvekade lite. Så var jag och tittade på en boxplats i ett stall som egentligen inte såg så mycket ut för världen, med lite små hagar, men med lång utevistelse -OCH – magkänslan var direkt JAJAJA.
Vad gjorde jag? Jag tvekade och kände mig tvungen att fundera över saken.
MEN. Så bestämde jag mig, en tredje gång, för att följa magkänslan -och göra det på en gång för en gångs skull. Så jag tog stallplatsen.

Och lilla W mår så jävla bra. Det är som en helt annan häst. Och hon är en dröm att rida. En dröm! Förut tog det mig 45 min fokuserad ridning bara att få henne att slappna av, idag tog det mig 3 minuter. 3 MINUTERS SKRITT PÅ LÅNGA TYGLAR. Sen var hon så otroligt lyhörd, avspänd och mjuk och fin. Jag har nästan aldrig sett henne såhär.
Och så ser jag i hennes ögon. Ett lugn. Ett lugn som gör en hästmatte alldeles gråtfärdig och knäsvag. Helt plötsligt har hon blivit en vuxen, mogen häst som är redo att kommunicera och umgås på ett helt annat sätt. För hon är inte spänd och nervös längre. Hon är bara här och nu.

Och jag är så glad. Så glad att jag, även om det varit svårt ibland, hållit modet uppe och fortsatt tro att hon haft det i sig – långt därinne. Min fina älskade häst. På några veckor har vi kommit varandra så mycket närmare och jag har verkligen fått en nytändning när det gäller hästintresset. Den där känslan av att inte vara riktigt hemma förrän man kommit till stallet.

Nej, idag är hon dyr lilla W. Idag är hon värdefull.

img_3050

 

Puss!

Kommentera