Kategoriarkiv: Tankar

Lördag

Nu börjar det äntligen lugna ner sig lite, tror jag. Hoppas jag.

Jobbar lite i dagarna, skönt. Skönt att komma ut och träffa lite andra människor och skönt att göra något vettigt på dagarna. Men suget efter ett jobb är stort. Det är fan inte roligt att gå hemma utan ett riktigt jobb. Eller ja, ett riktigt jobb -jag jobbar ju lite då och då på ett riktigt jobb, men det är ingen fast tjänst eller ens ett vikariat på bestämda %, utan bara på timme och lite då och då. Så därför känns det inte riktigt som ett riktigt jobb.

Man vill ju så mycket. Vill komma någonstans, prestera, komma upp sig, känna att man är behövd någonstans, eller att man gör ett riktigt bra jobb. Har man lite ambitioner så måste man ju komma igång snart så man har tid att klättra lite på stegen innan man ska stanna upp och vila. Men det hinns väl med det också. Kanske.

Sen vill jag ju komma igång med Wadiah ordentligt. Just nu är hon på vila, men behöver ny bil och släp så jag kan åka iväg och träna. För bådas skull.
Gah.  Blir tokig när jag tänker på allt jag vill.

Kan också bli lite tokig när jag tänker på hur mycket jag vill jobba, och att ingen har vett att se det och vilja ta vara på det. Men jag fortsätter försöka! Nu har det ju typ inte kommit ut några jobb alls på länge så det har varit lite fattigt. Det kommer nog igång nu efter alla helger och allt.

 

Annars är det mest kallt tycker jag. Jävligt kallt faktiskt. Idag var det typ -14 grader på morgonen när jag åkte till jobbet. Högst otrevligt om ni frågar mig. Men det ska ju inte vara för varmt heller, för då kan man knappt rida. Nej, lagom är bäst. Dvs. ungefär två veckor på våren är bra.

Annars får ni ha en trevlig helg mina vänner, det ska jag ha. Klä på er ordentligt bara, det är kallt ute.

img_0949

 

Puss!

Den perfekta mannen.

Snubblade förut över en av alla mina hundratals anteckningsblock från perioden där jag kände mig tvungen att skriva ner alla mina tankar på papper. Det var en upplevelse. Skrattade högt när jag kom till listan för ”den perfekta mannen”. Där var säkert trettio punkter och jag märkte hur jag har fyllt på och fyllt på allt eftersom. Det fick mig att tänka på samma lista i dagens läge. Den är allt mindre komplicerad. Bara fyra punkter egentligen;

1. Han ska vara vettig

2. Han BÖR se iaf ”okej” ut (märk väl att jag absolut aldrig skulle slänga mig med ord som typ snygg eller attraktiv, det skulle utesluta många värdefulla människor)

3. Han ska inte vara Sverigedemokrat. I allra värsta fall kan jag tänka mig en sverigedemokrat som inte vet bättre/blivit tvingad men är villig att ändra på sig. Och det jävligt snabbt.

4. Han bör inte vara upptagen. Orkar inte med något drama.

Är det då inte ganska lustigt hur jag då, när jag hade över trettio kriterier för den perfekta mannen, kände mig mer hoppfull att få träffa honom än vad jag gör idag när jag endast har fyra, ytterst vida och förlåtande, kriterier för den perfekta mannen?

Jag har liksom dragit ner på kraven så pass att han inte längre ens behöver vara perfekt för att få vara den perfekta mannen. Livet har en förmåga att spela en småtaskiga spratt ibland.

Jag känner mig egentligen inte alls särskilt stressad över att ”hitta någon att dela mitt liv med” eller att ”sluta vara ensam”. Nej, jag har det faktiskt ganska bra som jag har det, det tycker jag faktiskt. Det är väl snarare (med risk för att jag halshugger mig själv lite nu) bristen på kandidater som gör att jag blir orolig för framtiden. I framtiden, när jag helt plötsligt vaknar upp och inte alls vill ha det så som jag har det nu. När jag inte längre vill vara ensam och när jag vill ha någon att dela allt med. Vad gör jag då?

Jag säger inte att det inte finns någon, jag säger bara att det finns oroväckande få. Å andra sidan krävs det väl egentligen bara en.

Det var torsdagstankar det!

Puss!